I fredags så tog jag en buss hem till Lidköping för att få träffa min saknade familj, få sova i min egen säng och få lagad mat av min mor och far. Den största anledningen till att jag åkte hem var för att delta i min första mete-tävling sedan SM i Norsjö i juli 2009. Sedan dess har jag inte tagit metet på speciellt stort allvar.

Bild på fiskesträckan i gryningen.

Denna tävlingen var planerad att äga rum i Svartån i Örebro. Jag har tidigare fiskat i denna å, men dock med svagt minne ifrån dessa tävlingar, så det var egentligen som ett helt okänt vatten för min del. Mitt mål med tävlingen var att känna mig nöjd med min prestation och slå Britt Lindgren, en otroligt duktig svensk mästarinna i mete. Jag hade laddat upp med endast tre spön, min tanke var att göra detta endast som en rolig grej. Min utrustning bestod utav ett 3,5 meter långt löjspö ifall det för en dag ämnat för löjfiske, ett 6 meter långt spö som var riggat för att kunna nå fisken ifall den gick längre ut eller på djupare vatten, samt ett match-metespö ifall det fanns svåråtkomlig fisk på andra sidan utav ån. När detta var uppriggat på min plats tog jag några munnar utav min energidricka och tog några extra djupa andetag. Trots att det inte var någon stor tävling så fick jag en adrenalinkick precis som jag fick innan SM. Tankar snurrade i mitt huvud som att tänk om jag inte är tillräckligt bra för att se nappen? Tänk om jag får på en stor braxen, vad gör jag då? Det var sådana självklara frågor som jag tänkte på hela tiden, vilket är väldigt likt mig själv. Jag är personen som gärna skrämmer upp mig själv när det gäller en ny händelse.

Jag plockade fram de sista sakerna, ställde fram maggoten och masken i skuggan, handduken satt på sin plats och stövlarna var avtagna på grund av den förvånande värmen. Jag såg direkt att det fanns löja på andra sidan ån och bestämde mig för att kasta över dit när det var dags.

När starten gick så gjorde jag exakt som jag bestämt, vilket var ganska korkat av mig. Nappen var så svåra att upptäcka med det relativt stora flöte som jag använde så jag ofta fick chansa när jag hade fisk. Min far som satt tre placeringar vänster om mig, gav mig en hint om att jag skulle byta till löjspöet och fiska närmare land. Jag förstod redan innan att min metod aldrig skulle hålla, men om jag får fisk på ett sätt så har jag svårt att byta ifrån det till ett annat. Jag tog mig i kragen och plockade motvilligt fram löjspöet , satte på en maggot och direkt vid första utläggningen så satt det en löja på. Det var lite segt i början men efter några plaskande i ytan med flötet, som är effektikt för att få igång löjan, så var fisket igång.

Mellan 10.10 och 13.45 hade jag ett oavrbrutet löjfiske. Vissa stunder var lite sämre och då var det längre tid mellan landade fiskar. Det nappade ofta men sedan lossnade fisken väldigt lätt, men efter några plaskningar med flötet så var tempot uppe igen och jag fortsatte att dra fisk efter fisk efter fisk.

HardcoreRockin’ fiskebrud

Med endast löja som fångst gick jag mot invägningen och var helt klart nöjd med min insats. I början av tävlingen bestämde jag mig för att ränka mina fiskar, när jag kom till 53 fiskar tappade jag bort mig. Jag kan alltså då säga att det var mer än 53 fiskar i min påse som jag vägde in. Jag märkte snabbt att jag inte var den enda som hade haft ett helt okej löjfiske. Det var endast få tävlande som hade lyckats med att få lite mört, braxen och andra bättre fiskar. Jag trodde inte att jag hade klarat av mitt mål, att slå Britt. Fast när jag la min påse på vågen och såg siffrorna 3700 blev jag positivt överaskad. Jag ökade ut mitt tävlingsrekord med 4 hg. Nu var jag ännu gladare och nöjdare än tidigare. 

Tiden gick och vi väntade på prisutdelning då pappa kläckte ur sig ’’Nästa gång tycker jag du ska satsta på att slå Britt Lindgren’’. Jag samtyckte väl med honom. Det han inte visste om var att det var en av sakerna jag hade som mål. Prisutdelningen startade och jag blev först uppropad som bästa junior och fick en fin silvrig pokal. Sedan fortsatte de med de andra juniorerna där alla var duktiga och hade fått ihop en hel del fisk. Lillasyster Ronja kom på andra plats med sina 21 löjor i klassen yngre damjuniorer. De ropade upp mig igen för jag även hade vunnit i min klass, äldre damjunioreer. De fortsatte att rabbla upp namn efter namn, när de kom till dam-seniorklassen satt jag spänt och väntade att få veta vikterna. Jag blev förvånad över att min vikt även var högst i den här klassen. Tanken slog mig då att jag hade lyckats med mitt mål med att slå henne. Ett leende beträdde mitt ansikte och än en gång blev jag stolt. Jag älskar att uppnå den där speciella känslan att bli nöjd. Denna gången var jag bättre än jag trodde att jag var kapabel till. 

En otroligt lycklig vinnare i klassen äldre dam-junior. 

Detta var även en kamp mellan Örebro, Skaraborg och Värmland. Vem hade det lag som kunde prestera bäst i Svartån 2012? Ett lag måste innehålla minst en junior samt en dam, sedan de med de med högst fångst. Hemmafiskarna tog hem och vann denna kamp med dryga 40 kilo, grattis till er. Sedan kom Värmland på en andraplats med 37 kilo och på en tredjeplats kom vi från Skaraborg. Högsta vikten för dagen hade Per Häll med sina dryga tio kilo fisk, även ett stort grattis till dig.

Med denna resa sammanfattad så har jag gått från att ha varit en nervös tjej till en hur stolt och lycklig tjej som helst. Det var roligare att meta än vad jag kommer ihåg att det var. Inte sista gången, längtar redan till våren då jag kommer lägga ner mer tid och härta på just detta sorts fiske. Vem vet? Jag kanske till och med startar med internationellt fiske som jag länge vart lite halvt om halvt sugen på.